vi promenerar runt den lilla tjärnen.
två varv tror jag.
vi väntar på att operationen skall vara över.
natten har varit lång och nästintill sömnlös.
alla sjukhusljud.
röster och steg.
halvtrasiga persienner.
toalett i korridoren.
någon som pratar i andra delen av rummet.
den delen av rummet som är bakom vikdörrarna.
den delen av rummet där en flicka utan hår och tom blick ligger i sin säng.
lillys hår är långt och ljust.
det når till midjan.
fast att det är alldeles tovigt och trassligt efter all descutanlösning, ser det ut som änglahår.
men det vågar jag inte tänka.
det är så svårt att förstå.
det är otänkbart.
lilly som varit sjuk under så lång tid.
som precis tagit ifatt så mycket.
som precis börjat gå och klättra.
när vi kvällen innan har samtal med doktorn säjer jag att lilly är en kämpe.
hon kommer klara det här.
doktorn säjer att lilly är skör.
och att allt som går enligt behandlingsschemat är bonus.
vi går tillbaka mot sjukhuset.
genom kafeterian.
förbi människor.
föräldrar och barn.
förbi dörren till barnhjärtmottagningen.
vi tar hissen upp till uppvaket.
lilly sover.
operationen har gått fint.
bakom plåster och kompresser sitter en slang inopererad i bröstet.
slangen delar sej i två delar och hänger långt ner på hennes mage.
på ryggen sitter plåster från en första behandling i ryggen.
och plåster där benmärgsprov tagits.
vi får veta att prognosen för överlevnad är god.
men att behandlingstiden är lång.
två och ett halvt år.
vi kan inte ens tänka så långt.
lilly har nittiosex procent sjuka celler i blodet.
hon är trött och blek.
vill bara sova.
inte äta.
hon får en sondslang genom näsan för att kunna få mat och mediciner.
efter att jag sovit några nätter på sjukhuset byts vi av.
jag åker hem till frank och ingrid.
vi kramas och kramas.
frank är fem år och frågar mej om jag tror att lilly kommer klara sej.
jag svarar att jag tror det.
han säjer att han också tror det.
vi vet inte vad vi har framför oss.
vi ser bara en svart evighet.
vi vet inte att lilly bara några dagar senare tappar sitt hår.
att kortisonet gör henne extremt hungrig, arg, glad, ledsen, orolig, sömnlös.
att de stora cellgiftsbehandlingarna får huden att lossna från hennes händer.
att hon blöder i munnen.
att hon inte längre orkar gå.
eller resa sej upp ur i sängen.
inte ens prata, knappt viska.
att hon måste få blod och trombocyter, ibland flera gånger på en vecka.
att hon måste behandlas åtskilliga gånger med intravenös antibiotika.
ibland med flera olika antibiotikasorter på samma gång.
för blodförgiftningar, lunginflammationer, svampinfektioner.
det har blivit söndag kväll.
en evighet senare.
när vi somnar i kväll har lilly fått sin sista dos cellgift.
och när vi vaknar i morgon börjar en ny tid i vårt liv.